Malin Frimodig, fre 17 maj 2013 17:22

Imorgon smaller det!

(jag ber i forvag om ursakt for brister i vokalutbudet, jag skriver fran en engelsk dator).

Imorgon startar min fodelsedag och konsertkvall pa verket i umea! Jag oppnar dorrarna klockan 21:00 for fest, och forsta spelningen startar ca 22:00 med FANTASTISKA Jonny and the primates!

Daremellan festar vi och umgas lite mer, och sedan intar jag sjalv scenen. Jag utlovar nyskrivet och aldrig tidigare spelat materail!

Jag ar supertaggad!
Valkommen alla och en var.

Kramar!

Läs och skriv kommentarer (2)

Malin Frimodig, lör 4 maj 2013 19:53

Över 200.000! Fan vad grymt!

Fyfan vad grymt!
Jag har varit dålig på updates och att
kolla av sidan. Jag har befunnit mig mitt
i livet och uppe bland molnen och under jorden.
Det har varit en galen tid och nu känns
det äntligen som jag landar en stund.
Jag behöver verkligen det också.

För stunden sitter jag efter mitt
tårtkalas och bara tittar ut på mörkret som
fortfarande faller och lägger sig över mitt
Obbola innan sommaren kommer och strålar
bort varje tillskymmelse. Jag hoppas
på att solen ska bränna hål på alla hålen.
Jag vill börja om. Om.
Om jag kan. Då ska jag.

Så tittar jag in här och ser att vi
tillsammans krossat den magiska 200.000
lyssningar gränsen! Helt underbart!
Bättre present kan en nästan inte få.

Jag kan berätta att Sebastian, som jag
jobbade med i vintras kommer hem över
sommaren och att studion kommer med
honom, så det blir säkerligen något
nytt här i månaderna. Material är det
verkligen inte brist på.

Tack för att ni fortsättningsvis
gör mig glad och att jag får ödjukt
ta emot era ord av uppmuntran.
Ni ger meningslösheten till musik.

Kärlek.

Läs och skriv kommentarer (0)

Malin Frimodig, mån 15 apr 2013 21:56

Vidare

Jag är vansinnigt trött men väldigt glad.
Jag vill berätta att jag nu är klar som en
av de tävlande poeter som åker till SM i poetryslam nu i maj i Malmö!

Det var en sjukt tajt final, och otroligt
begåvade poeter, så jag är tacksam att jag
kom med och nu ser jag fram emot en solig
sjukt rolig tripp till Malmö, och en
once-in-a-lifetime-sort-of-thing.

:)

Godnatt och glädje.

Läs och skriv kommentarer (2)

Malin Frimodig, tor 28 mar 2013 20:51

24 år på en blå planet=konsertmania!

Jag fyller tjugofyra hela år
den fjärde maj och detta skall
inte gå obmärkt förbi. Jag bjuder
härmed in alla lyssnare och alla
som bara råkar ramla förbi att
fira mitt nya år med nakenchock,
ölhäderi, konsertmani och dans!

Jag har bokat Verket i Umeå den
artonde maj (lördag) från klockan
19:00, och jag håller på med en
bandjakt just nu. Jag kan hitills
stolt säga att Jonny and the primates
kommer att inta scenen klockan
22:00, och jag själv ca 00:00.
Dessförinnan eller däremellan tänker
jag boka ännu en akt.

Och när det inte är konsertyra så
hänger vi på verket, tar oss en drink,
ramlar runt till bra steromusik,
pratar och skrattar.
Du och alla dina vänner är välkommna!
Tillsammans önskar jag detta bli ett
födelsedagsfirande utan dess like.

Det skulle vara bra dock om jag har en
någorlunda korrekt uppfattning om hur
många som kommer, så om du inte blivit
personligt bjuden via facebook så får
du gärna skicka din intresseanmälan
till Dagsljuset1@live.se , och bara
skriva ditt namn och att du ämnar dyka
förbi.

Jag behöver uppskatta bålstorlek.
Puss och fräs.
Malin

Läs och skriv kommentarer (1)

Malin Frimodig, fre 22 mar 2013 22:13

Trevlig helg alla lyssnare!

Puss på hjärtat.

Läs och skriv kommentarer (0)

Malin Frimodig, lör 16 mar 2013 17:44

Inte värd ett skit

Acceptans,
Vad i helvette är det egentligen?

Jag har på senaste fört många samtal med
människor som på olika sätt finner sig i
behov av vård, likaså jag. Utan att
specifiera var jag befunnit mig och
varför så kan jag sammanfattningsvis
berätta att sjukhuset och jag har
tvingats stifta bekantskap i två veckor
nu. Två veckor, och så mycket har
förändrats. Alltså, inte under de två
veckorna, utan tiden som jag kallar
Före Alliansen och tiden Efter Alliansen.

Tiden efter är en helt sinnessjuk värld.
En parodi. Ett vansinne på gränsen till
ett skämt, för så illa kan det ju inte
vara. SVERIGE! Välfärdens nation!
Hem till var och en som behöver ett.
En utsträckt hand till den som behöver
komma sig upp från marken där de
döendes sitter och flåsar och flämtar
och gråter. Och ja, jag tänker vara
precis sådär så att det låter som en
ytterst sentimental saga. Jag tänker
använda ord som hopplöshet, förtvivlan,
vanmakt, ångestskrik och tomhet.

Och då kommer jag ändå inte nämnvärt
nära verkligheten. Inte ens lite.
Droppnålar bryter tunn hud.
Mediciner delas ut i små skära koppar.
Städning sker på måndagar och torsdagar.
Så. Se för fan till att ha koll
på dina tillhörigheter. Så att
ingen tappar humöret och förslagsvis
slänger dina kläder på dig i ett
fullskaligt raseriutbrott klockan
åtta på morgonen. Det hände mig.

Jag har inte blivit informerad om att
städdag sker på måndag morgon. Jag har
några klädesplagg på den pyttelilla
golvyta som är det enda stället där
jag kan förvara mina tillhörigheter.
Alla andra platser är upptagna,
i den proppfulla salen.
Inte ens en stol går att undvara.
Först en hel hop med kläder som
landar på min kropp.
Jag vaknar, yr och förvirrad och rädd.
Ytterligare några plagg kastas mig
rakt upp i ansiktet. Inte ett ord
kommer från personen i fråga.
Utom de låga muttranden hen yttrar
i någon slags tyst anklagan.

Jag kan tillägga att hen varken
informerat mig om städdag eller
väckt mig innan detta sker.

Hens ögon brinner.
Hen ser förbannad ut.
Så in i helvette förbannad.
Över vad är svåravgjort.
Jag hoppar upp ur min sjukbädd och
säger,
- Men snälla du, jag kan göra det
där. Varför är det så bråttom?
Hallå? SLUTA!
(Hen fortsätter att muttra och kasta
saker på mig.)

Nu får jag nog.
Jag rycker kläderna ifrån
personen och säger lungt,
-Jag kan göra det där.
Ta. Det. Lungt.

Hen går.

Jag känner mig skakig.
Ni som läst min blogg vet
att i sänghalmen som är till
för vila och återhämtning
har jag blivit utsatt för diverse
otrevligheter, och det är inte
något vidare sätt att vakna och
känna sig svag fysiskt och ha
en stark och arg person som
vårdslöst slänger saker på dig.
Det är djupt förnedrande.

Jag var inte ens värd en väckning.
Jag kan naturligtvis argumentera för
personalbrist på avdelningar och att
det skapar en enorm spänning och stress
för vederbörande personal. Jag invänder
inte i det avseendet. Faktumet är att
det är just därför jag skriver.

Underbudgeteringen blir allt mer
påtaglig, och som en direkt konsekvens
så blir människor mindre och mindre
humana i sitt yrke. Och jag gissar
på att de har föga att välja. Om
jag själv visste att jag inte ens
skulle ha tid att byta kateter på
patienter när den är full, om jag
visste att jag skulle tvingas göra
allt för att neka människor vård
på grund av överbeläggningar och
möta dessa människor varje dag och
lyssna till deras förtvivlan och
och gråt, ja, då skulle jag också
stänga av, försöka se dem som objekt
och bara göra det lilla jag kunde.

Allt annat vore förmodligen outhärdligt.

Regeringen gick ut ganska tidigt i
sin första mandatperiod och utlovade
satsningar inom en mängd olika
specifika delar av sjukvården.
Miljonbelopp. Och det genomfördes
också, såklart. Men det är något som
fattas i ekvationen. Jag ser ´satsningarna´
för vad de är. Retoriska knep. Bra sådana
också.Lättköpta.

Men det var ju det där lilla problemet
med kortsiktiga satsningar och långsiktiga
planer. Jag kan tycka till exempel att
en engångssatsning som en kan hänvisa till
när kritiker kommer och säger att, SE,
SE här vad som händer! Allting håller på
att rasera. Då är det enkelt att säga
´vi har satsat stora resurser´.

Men de resurser som håller en god
sjukvård och friskvård vid liv är
inte ett välgörenhetsbidrag, det är
konstant inkomst till staten.
Genom våra tidigare gemensamt ägda
industri, genom våra skattesystem,
(som förvisso kunde varit betydligt
mer solidariska redan innan regeringen
Alliansen.)

Det mesta är borta nu.
Det finns inga pengar att
hämta någonstans ifrån.
De fick som de ville.
Och ingen hålls ansvarig.

INGEN hålls ansvarig för att
människor faktiskt DÖR i den
förfallna vården. Jag vet vilka
jag håller direkt ansvariga
i vart fall. Och det är självklart
så att personalen som kastade
saker i mitt ansikte har ett
personligt ansvar. Men det pratas
så förbannat mycket om personligt
ansvar och bekvämt nog väldigt lite
om socialt ansvar.

Fredrik, Jan, Anni, Göran...
Jag håller er ansvariga.
För när en väl bryter ned
det hela i små delar så är
problemet strukturellt.
Strukturen har ni skapat.
Ni har tagit ifrån annars
mycket empatiska och brinnande
människor förmågan att utföra
det arbete de kan bäst på
grund av stress och resursbrist.
Ni har således också våldfört
er på oss som är i behov av
den hjälpen som inte finns.
Den hjälpen som för många inte
kommer. Jag håller er ansvariga
för att gammal som ung, fysiskt
eller psykiskt sjuk, av egen verkan
eller som ett resultat av för lång
tid i väntan eller vanvård dör.

För jag säger det igen.
DE DÖR. DÖR.

Jag låg sist inne en längre
period på sjukhus 2008.
Då hade effekterna av politiken
som förts i ett och ett halvt år
inte blivit så synliga.
Nu är det i allra högsta grad
synligt.

Igår höll jag händer med en
döende kvinna. Jag hade tryckt
på larmknappen, två gånger.
Bankat på expiditionsdörrar
där ingen svarar, för INGEN
var där. Det tog tio minuter
innan någon kom.
Och när de kom fanns inte
mycket att göra.

De får gå hem i samma maktlöshet
som vi som fick stanna kvar kände.
Det här är inte mitt land. Inte ditt
land. Landet tillhör inte dig och mig.

Jag anar vart hän det här bär.
Och många kommer gå lyckligt ovetande
tills dess att de också behöver vård.
Det får inte bli försent.
Jag har ingen uppmaning.
Bara en dyster föraning.

Om vi inte börjar att kämpa
nu, då vet jag inte hur mycket
som det slutligen finns kvar att
kämpa för.

Det enda jag tror på är
att vi är en. Och jag
måste fortsätta att tro
blint på att människan kan
bättre.

Annars tappar jag förståndet.

Läs och skriv kommentarer (3)

Malin Frimodig, sön 17 feb 2013 02:38

Smådelar.

Jag kanske är onödigt gnällig just nu.
Jag kanske inte alls skriver om något
i närheten så relevant som jag tidigare
har gjort. Men jag har bara en snabbt
tänkt tanke och en långvarig utmattad
känsla.

Jag är dömd att ligga åt det analystiska
hållet. Jag vandrar gärna genom min
personliga historia mer än ett par gånger
om dagen, dissikerar och argumenterar
och funderar lika vilt och passionerat
som om jag stod i fysisk debatt och viftade
med handen efter replik. Och på sätt
och vis är det just vad jag gör.
Jag viftar efter replik och blir
ignorerad.

Malin Nyström - Jag har här ett
sammanställt personpolitiskt
program som i detalj avslöjar
alla mina svagheter, styrkor,
förluster och vinster. Jag kan
endast konkludera av det som
ligger till grund för detta
program att jag är en tämjligen
saftig köttbit som säljer en
god historia snarare än bjuder
fritt in för de som verkligen
vill lyssna till min röst,
ta mig för vad jag är, hur jag
är när jag är. Jag är en bluff.

Jag vill protestera, men det
känns som om livet emellanåt
inte riktigt ger mig den
möjligheten. Jag är i krig med
mig själv inatt.

Såhär. Jag delar mer än gärna med
mig av vem jag är, och var jag
har varit. De två är såklart helt
beroende av varandra. Men efter
så många år i konstant analys
så kan jag finna mig själv så
fullständigt DÖLESS på att försöka
lösa mina egna mysterier.
Ändå mer less blir jag då nya
romanser eller bekantskaper
fäster så fruktansvärt stor vikt
vid det som kan vara så upprörande
att höra först. Det som har varit.
Men det som frustrerar mig är
inte deras omtanke, för visst är
det omtanke det är tal om, utan
det som tröttar ut mig är att gång
efter gång behöva förklara att JAG
inte lägger någon större vikt
vid forna tradgedier längre.

Jag är vid en vändpunkt.
Och jag vill verkligen vända
om. Men framför allt så vill
jag börja om.
BÖRJA OM.

Jag vill inte vända ryggen åt
det som är min historia eller
mitt förflutna, det kan jag
heller inte göra, det ger mig
mina färger och det präglar
mig. Men jag kan känna en
trötthet när jag kortfattat
vill summera det som är nödvändigt
för nya bekantskaper att veta
om mig, för att göra mig begriplig
på samma sätt som jag vill veta
var de har varit så att de på
samma sätt blir begripliga för
mig, men jag vill stanna där.

Det vill för det mesta inte
de här nya människorna som
entrar mitt liv och ibland
stannar kvar och ibland
försvinner. De tror sig se
en uppgift i att stötta mig,
hjälpa mig framåt, och jag
står inte ut bitvis med
omtanken som snetänder och
mest bara omvandlas till en
brutal huvudvärk.

Jag vill väl helt enkelt
bli uppskattad och uppslukad
och invarderad av nya männsikor
för att de ser mig. Inte
en sorglig historia.

Jag vet hur det är att
falla för ett trasigt barn.
Det har jag gjort många
gånger. Jag har inlett
relationer vars ända syfte
har varit att fixa min
motpart. Jag har sett
romansen i trasigheten,
men inte längre.

Och därför avböjer jag nu
vänligen men bestämt
alla söta fina underbara
kärleksfulla människor
som vill djupdyka i mig
och hjälpa mig i min dagliga
dissektion. Jag klarar det
bra själv.

Jag ser ljusare på tillvaron
än på många år. Kanske än i hela
mitt liv. Och jag vill hellre
bli omfamnad för mina drömmar
än mina mardrömmar.

Jag sa att jag inte skulle
skriva djupsinnigt om världsläget
eller ideologi eller något
annat socialt relevant.
Jag känner mig på
riktigt bara gnällig.
Och lite less.

Det finns många som kommer
att veta vem jag citerar.
Jag utelämnar dock namnet
ändå.

Jag avslutar med slutet
på ett kapitel i en av
mina absoluta favoritböcker:

´Traumagirl har tröttnat
på att vara traumagirl.´

Godnatt.

Läs och skriv kommentarer (1)

Malin Frimodig, tor 7 feb 2013 00:15

Sebastian of Nevarland

Oj jäklar vilken dag!
Jag har verkligen inte mer
energi än att stolt deklarera
min andra produktion tillsammans
med Sebastian Mårtensson, och
det här är faktiskt hans sång.
Jag tänkte att jag avmystifierar
titeln på en gång och besparar
er tiden att klura på om sången
tillhör honom. Jo, det gör den.
Och jag kan faktiskt inte
tänka mig vem annars som
skulle få mig att skriva något
så fanatiskt durigt och
gulli-gull-gulligt eller
vem som skulle kunna få det
att verkligen låta som om
jag sjöng direkt från
platsen där låten föddes.
Jag ger er,
Sebastian of Neverland
och hoppas att ni tycker
om den trots att vi verkligen
gick en, låt oss utrycka det
i milda ordalag, exprimentiell
väg...

Förutom denna sång vill
jag för första gången
lägga ut en dikt.
Det känns ändå mer
främmande, så var vänligt
sinnade mina fina.
´För kärlekens skull´ ligger
även den under ´Musik´ och
detta kommer sig av att jag
fick hemsidan ordnad till mig
under en tid då jag inte
skrev poesi, än mindre skulle
ha läst upp den eller
spelat in den. Men nu finns
även den där.

Jag har det fortsatt helt
underbart i skövde och jag
känner inte riktigt för att
lämna den här ombytliga
staden eller den här
lägenheten där en kan
poppa högljudd musik
utan ett ända klagomål
någonstans, där en får
frukost så fort en slår
upp sina ögon och får
skratta tills skratten
svider.

Den här resan har verkligen
gjort otroligt gott.

Kärlek till er.
Jag återkommer med
något mer revolutionerande
och ångestframkallande
senare. Just nu vill jag
bara glädjas åt allt
som är vackert i världen.
Jag kan nästan sträcka
mig ända till blåsande
plastpåsar i vinden...

Läs och skriv kommentarer (1)

Malin Frimodig, sön 3 feb 2013 19:10

BomBomBom!

Skövderesa är som att åka utomlands
och bo på ett fantastiskt
alltinklusiveplusmerhotell.
Skövderesa och Sebastian är som
en sommardag. Som en turkisk
solnedgång. Det är läkande att
vara här.

Och nu mina vänner har dagen
äntligen kommit då jag åter
stolt kan presentera ännu ett
inspelat verk, denna gång med
just Sebastian Mårtensson som
producent.

Jag vill passa på att tacka
honom för ändlöst tålamod och
skratt och plojj och ett
hjärta som slår lika hårt för
det kreativa skapandet som
mitt.
Bom.Bom.Bom.

Passande nog var det just
den låten som fick liv först
här i skövde. En låt om ett
brustet hjärta, hemsökt av
de pulserande slagen det
inte längre delar.

Jag känner mig nöjd.
Jag hoppas att ni ska
känna detsamma go´vänner.

För att lyssna på Sebastians
egna projekt After Dawn, så
klickar ni helt enkelt på
bandnamnet.

Puss på hjärtat!

Läs och skriv kommentarer (4)

Malin Frimodig, tor 31 jan 2013 02:42

Mot Skövde

Vaknar såklart mitt i natten och kan inte somna om. Det finns inget kvar att göra. Packningen är packade. Lägenheten städad. Sängen bäddad. Mat äten. Biljetten dubbelkollad dubbelt så ofta som det behövs. Jag vaknar såklart mitt i natten och kan inte somna om. För nu är dagen äntligen här! Den som jag väntat på och planerat inför så länge.

Jag ska till att besöka min vän Sebastian i Skövde, och förutom att han är en av de roligaste och mest empatiskt begåvade människor jag känner så är han dessutom en utmärkt musiker, så jag hoppas att förutom att vi ska få tid till att hänga och promenera och käka vegitarisk mat (Han har bestämt sig för att testa att göra en all in grejj veckan jag är där, vilket är superfint!)att vi även lyckas spela in en eller flera låtar.

Det skulle vara så roligt att få visa upp för er vad det är jag har skrivit sedan jag spelade in sist. Det var i sommras. Herregud. Jag kan inte ens räkna hur många låtar som väntar på inspelning. Jag är peppad i alla fall.

Så peppad att jag vaknar och inte har något att göra utom att vänta. Jag är framme i skövde klockan halv fem ungefär. Resan börjar nu.

Hejdå Umeå.
Vi ses snart igen.

Kärlek

Läs och skriv kommentarer (1)